monikalundgren

Jag har skickat ett långt mail till en alldeles ny vän  (Christel) som snart ska genomgå sin operation. Hon hade skrivit att hon ville veta allt. Det blev allt................Förskräckligt långt mail. hoppas hon orkar läsa.

Istället för att skiriva igen hur det var så klipper och klistrar jag lite. Knycker från Christels mail. (Hon vet om att jag kommer att göra så)

Så håll till godo, så här var det:

Så där ja.
Nu är jag hemma igen. Jag kom faktiskt hem redan igår men det var så många
som ringde, smsade och mailade så det blev inte ork att maila dej.

Jag blev opererad strax efter lunch på måndagen. Sen minns jag inte mycket
mer av den dagen. Vaknade till och från på IVA när dom kollade hur jag
mådde. Men som sagt jag sov mest, däremellan försökte jag kräkas. Tänk, jag
har redan glömt om jag hade ont eller om jag mådde illa, men jag minns att
jag hulkade i en platstratt utan att det kom något. På tisdag var jag lika
trött fram till 9 på morgonen ungefär, men då vände allt. Minns att jag sa
till någon sköterska att jag hade tråkigt, ville ha nåt att läsa. Då sa dom
att jag skulle få fara upp på avdelningen igen.
Uppe på avdelningen var det till att försöka svara på alla obesvarade sms
och alla missade samtal, jag hade aldrig förstått att jag skulle ligga på
IVA till dagen efter. Trodde det skulle bli en kort visit på uppvaket bara,
därav alla mail och missade samtal. Min familj kunde inte begripa vart jag
tagit vägen.
Resten av den dagen gick som i vågor. Ibland var jag tvungen att be om
smärtlindring, det fick jag  men då följde tomkräkningarna på köpet, men det
var heller inga problem, snabbt fick jag medel mot det också. Sen kunde jag
må oförskämt fint långa stunder. Under hela dagen åt jag vatten med en
tesked, allt jag drack fick noga dokumenteras.
På måndagen när jag kom in så var jag ensam på rummet. Men när jag kom
tillbaka från operation på tisdag så var en säng borta, hon var redan på op.
I den andra sängen var en kvinna som väntade på sin tur. Hon drog efter
lunch. Då var det hennes tur. Det var bra att hon inte behövde vara kring
mej så mycket, var lite rädd att skrämmas när attackerna kom med tomkräket
och ontet. Men som sagt det fanns finfina grejor mot det.
Resten av dagen gick i stillhetens tecken. Jag fortsatte äta vatten med
tesked, läste ut boken, sov en stund, såg tv, gick någon promenad med
droppställningen, sov mera.
Ontet var ett sånt ont som man får när man har magsjuka..............Svidigt
ont. Inte kniv- eller bultande ont, utan svidigt. Förstår du vad jag menar?
Somnade tidigt, men klockan 3 på morgonen vaknade jag, utsövd. Kände mej
ensammast i hela världen, svidet i magen var kvar. Då bestämde jag mej att
operationen nog hade gått åt pepparn. Fanns inget positivt kvar i mej. Suck,
fan, varför var jag så dum, hela livet är förstört...etc, etc.

Hehe.

Men tänk, när morgonsköterkan kom in på morgonen så lekte livet igen efter
en liten stund.
Två panodil fick jag mot svidet i magen..........Slut svid.
Hon tog bort droppet så jag kunde duscha........ljuvligt
Sa att det var dukat med fil och kaffe i matsalen...............Den
hotellfukost finns inte som slog det.
Efter frukost bestämde man att jag druckit så bra att jag inte behöver sätta
tillbaka droppet, utan man tog bort droppnålen istället. Det gav så mycket
extra guldkant på morgonen så sen svävade jag strax över golvet och log som
en sol.
När tjejerna kom upp från Iva på förmiddagen fick dom bara se mej från min
ljusa sida. Jag mådde så bra och kände mej så peppad på resten av denna resa
med viktminskning och kanske en diabetes som jag kan hålla på mattan.

Du ville ju att jag skulle berätta om hur det varit. Du skrev ju att du
ville veta allt. Jag hoppas du inte blev avskräckt. Det var inte det
roligaste jag gjort men det var en "pice of cace" mot de buköppningar jag
gjort tidigare.
Med mej hem fick jag recept på en burk panodil, recept på 20
propplösarsprutor som jag ska ska ta, en varje kväll i 20 dagar. Åsså en
sjukskrivning på 5 veckor.
Jagtmår bra, mycket bra. Visserligen beter sig magen som en halvtom
hembränningsapparat, bullrar, pyser, bubblar, och knorrar. Men det går över,
det vet jag.
Dessutom har magen kommit igång så nu funkar kackeriet också.

Jag ska erkänna att jag kommer att knycka denna berättelsen till min blogg.
Så du vet. Jag känner att det jag berättat för dej vill jag även att andra
ska veta.
En av tjejerna som opererades dagen efter mej hade en blogg som hon startat
upp nu inför operationen. Jag tog ett par bilder med min kamera på henne som
hon lagt in i sin blogg du får länken här:

http://www.alangeria.blogspot.com/


Jösses så långt mail detta blev. Hoppas jag inte tråkade ut dej.

MVH

Monika


Tack alla vänliga omtänksamma människor som har tänkt på mej. Det har känts helt underbart med alla sms, mail, telefonsamtal, kompisar som fått förfrågningar av andra bekanta.
Känns helt sentimentalt ljuvligt runt hjärtat.

Ha det bra alla från en nyopererad Vändträskare.